En tystnad som bryter ut...
Jag vill bara glömma, men den kommer ifatt tillslut. Vad har just jag gjort för att förtjäna det?
En fråga jag ställer mig själv ofta är, varför gick de så långt?
Jag mår dåligt varje dag av händelsen, men nu efter 1 år känner jag mig säker att berätta för någon. Någon jag kan lita på, någon som stöttar mig i allt! Jag brast i gråt när orden passerade luften från min mun till hans öra. Jag trodde jag var stark nog att berätta, men det var jag inte, kunde inte hålla tårarna inne..
En varm sommardag 2013 jobbade jag och bestämde att jag skulle hälsa på en vän. Jag gick upp till hans lägenhet. Skulle se hur han bodde. Då hände det, han betedde sig konstigt, han va inte den jag trodde. Han gjorde grejor jag aldrig kommer att glömma, hemska saker. Jag sa NEJ flera gånger, och ''jag måste gå nu'', jag var livrädd. Efter många misslyckade försök från hans sida så gick jag mot ytterdörren, men han gick före och ställde sig för så jag inte kom förbi. och försökte igen. Tillslut så släppte han förbi mig.
Jag är en tjej som ALDRIG förr kunnat säga nej så bestämt. Men jag är stolt över mig själv för jag vågade! Jag sa NEJ! Men inte hjälpte de :(
Jag gick därifrån med gråten i halsen. Totalt chockad. Har inte glömt det en endaste dag. Det finns med varje dag. Mår så sjukt dåligt av det!
Jag väljer att dela detta för att få skriva av mig, menar min blogg är ju inte känd så inte många som kommer läsa iaf..
-jag har inte pratat med honom sen den dagen, och jag kommer aldrig i hela mitt liv göra de igen! :'(
STAY STRONG GIRLS!
