mariebelle.blogg.se

Jag har bestämt mig för att fortsätta mitt bloggande. Det var länge sen jag bloggade, men känner att jag behöver den igen för att skriva av mig lite. Det är så mycket som har hänt sen sist, bara i år.

 

Min mamma är den absolut bästa personen i hela världen. Den starkaste jag vet. Hon har tyvärr fått varit med om massa tråkigheter detta år. Men även roliga saker. 

Hon har nämligen gått och blivit en Fru Persson!! :)

Hon gifte sig den 22 September, med Per, min lådsas pappa. (kommer snart tillbaka till den dagen)

 

I Juni fick mamma och Per ett mycket tråkigt besked. Dom var till läkaren där dom konstaterade att Per fått levercancer. En obotlig sådan. Tankarna snurra, tårarna rann.. Tillsammans skulle dom kämpa. Tillsammans skulle vi kämpa för att Per skulle få ett så bra liv/slut som möjligt. 

Dagarna gick och det var en jobbig tid. Per och mamma hade diskuterat om att dom verkligen ville gifta sig. Mamma hade varit kär i honom i flera flera år. Tillslut så fick hon honom.. Hon var så lycklig. Man såg det i hennes ögon, äntligen hade hon hittat en karl som var bra för henne och gjorde henne lycklig. Dom blev tillsammans 19/1-2011. Ett år har gått och dom förlovade sig, 19/1-2012. 

Pers sista önskan var att dom skulle gifta sig. Dagarna gick och han blev bara sämre och sämre. Eftersom sjukdomen satt i levern så blev han bara gulare och gulare i hyn. Det var ett tag sen jag var där och hälsade på. En dag så kom jag för att hälsa på och stötta mamma. Det var länge sen jag sett Per då. Han såg sjuk ut, han var trött och så himla slut. Det var jobbigt att se honom så dålig. Men de var ingenting jämnfört med hur han skulle bli.. Men vad viste jag då.

Jag började komma mer ofta till mamma, för det var en så jobbig eriod för henne och även för mig. Men ska jag finnas för henne på bästa sätt så måste jag vara stark och sätta henne först, hennes mående. 

Dom diskuterade att ta hem en person som kunde viga dom hemma. Det gick så fort på slutet. Han blev sämre snabbt. Dom var tvungna att flytta giftemålet till ett tidigare datum. 

 

Dagen var kommen, den 22/9-2015 jag åkte hem till mamma för att hjälpa henne att bli iordninggjord. Dagen var kommen, idag skulle dom äntligen få sin önskan igenom och få gifta sig. Per låg och sov då jag kom dit. Han låg och sov mesta delen av tiden den sista månaden. Jag hade köpt med både tårta och bullar för att fira de lyckliga paret! 

Den borgerliga vigselförrättaren hade äntligen kommit och det var dags. Det var en väldigt fin vigsel, det föll tårar för glädjen. Dom sa båda JA. Nu var dom äntligen man och hustru. 

Jag sjöng en sång för dom som Per ville höra. Vi fikade och hade en trevlig stund. Per var väldigt pigg den dagen för att vara så långt gången i sjukdomen. 

 

Jag åkte hem på kvällen och åkte och jobbade dagarna efter. 

Jag såg till att ringa mamma hela tiden för att stötta och höra så allt var lugnt. Jag åkte dit så ofta jag kunde (innan giftemålet)

 

Den 24/9 var jag på jobbet, allt kändes så dystert. Allt var jobbigt. Det var mulet och lite regn den dagen. Jag jobbade fram till lunch, sen fick jag ett sms. Ett sms som gjorde så mitt hjärta slog dubbelt så snabbt, ett sms som gjorde hela dagen tuff, ett sms som fick mig att bryta ihop. Ett sms där det stod ''Nu är det inte långt kvar för Per. Kram'' Mina arbetskamrater frågade vad som var fel och varför jag var ledsen. Så jag berättade så mycket jag kunde. Dom sa åt mig att åka, ''du kan inte vara kvar på jobbet såhär, när allt är så jobbigt'' Jag tackade och satte mig i bilen. Jag körde inte hem. Jag körde mot Västerås, så fort jag bara kunde. Mitt hjärta gick i 180 och tårarna bara sprutade. Jag ringde min sambooch grät och berättade allt och att jag var påväg mot Västerås. 

Vägen var så lång, det tog sån tid att komma fram, jag var stressad. Jag ville hinna fram, jag vill hinna krama honom och finnas där för både honom och mamma. Jag ville inte att mamma skulle vara själv när han somnade in.. Jag ville verkligen inte det. 

 

Jag körde och körde, tillslut fick jag ett till sms. Jag viste inte riktigt vart jag var, hur långt jag hade kvar eller hur långt jag hade åkt. Ett sms som fick hela världen att stanna upp för några sekunder. Allt blev svart och jag minns att jag bara skrek, skrek så högt jag bara kunde i allt gråt. Jag skrek NEJ!!!!

Jag ville bara vakna upp och förstå att allt var en dröm. Allt tog så hårt på mig. Det var så jobbigt. Jag kom fram tillslut. 

Och där låg han, så fint och fridfullt på soffan. Han var så fin! Hade äntligen fått frid och fått slut på sitt lidande. Det var så tyst för en stund. Jag kastade mig i famnen på mamma, och vi bara grät. 

AH-teamet var där för att göra honom iordning. Hans syster kom efter en stund och var med oss i köket i väntan på att han skulle bli iordninggjord. 
Vi gick in till honom och satte oss runt honom och grät. Senare kom min syster N och Pers bror. Vi satt med honom i några timmar, men tillslut var vi tvungna att ta farväl och låta han bli hämtad. Det var för jobbigt. Det händer alltid dom som inte kan göra en fluga illa ens. JAG FATTAR INTE!!!

 

Allt runt Per blev så sjuk jobbigt, dels för att han var en del av vår familj, och dels för att jag ganska nyligen fått gått igenom detta helvete med min fostermamma. INGEN av dom förtjäna de!

 

Men jag och min mamma har kommit varandra så mycket närmare det senaste året så det är skönt iallafall. Hon är min bästa vän, min förebild och en riktig KÄMPE med hjärtat på rätt ställe!